Älsklingen ringde för en stund sen. Han kommer hem imorgon, han har varit hos några kompisar sen i måndags. Jag längtar efter honom även fast han bara varit borta några dagar  :)

Men han är så söt och underbar, han får mig verkligen att känna mig speciell, att jag är snyggast, bäst, smarast och att det verkligen är bara mig han vill ha... det är verkligen en härlig känsla. Jag hoppas att alla får uppleva den  :)

Jag hoppas också att han förstår hur speciell han är för mig...

En massa roliga tv-program på tv3 ikväll:

Jag ska definitivt se dokumentären Superskinny Me och så förstås Pussycat Dolls. Det är ju sista avsnittet av Pussycat Dolls! Måste ju ses!

Idag kom äntligen det lilla söta rosa paketet från KyssJohanna med mitt armband (som var min belöning att jag klarade av min första vecka på ren kur)! Jag är hur nöjd som helst!  :)

När jag skulle räkna ut mitt BMI på expressens hemsida så avrundade dom 68,6 kg uppåt förstås... men så här ser det ut nu:

När jag startade så hade jag ett BMI på 25 och nu har jag ett BMI på 23,6. Skulle helst vilja vara på mitten av "ideal" alltså runt 64-65 kg. Så det är bara att kämpa på...

Enligt Aftonbladet så ska det bli sol till helgen *jippee*

Fast det har ju varit helt okej att det har varit dåligt väder när jag ändå har varit sjuk och går på diet.

Dag 11 på dieten och det går bra, förutom att jag är förkyld (ont i halsen, hostar) och har svårt att sova, men jag är inte hungrig eller känner något sug efter varken godis eller mat! Jag trodde faktiskt att jag skulle vara sugen på choklad, men det är jag inte alls! (Det måste vara ett mirakel)

Vägde mig igen imorse (kan inte låta bli) och vågen visade på 68,6 kg. Inte dåligt att ha gått ner 4,3 kg på 10 dagar. Men typ 2 kg är ju vatten...

Imorgon kommer älsklingen hem   *längtar*

Nu när jag är inne på min tionde dag på ren kur så har jag funderat på varför det har gått så bra denna gång. Jag har inte varit i närheten av att fuska denna gång. Men jag tror att jag har fått motivationen ifrån att jag vägde så mycket när jag började... Jag har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv, så det var lite av en chock... och jag kände verkligen att jag måste göra nånting åt det.

Jag har bantat många gånger och det har faktiskt bara gått bra två gånger, denna gång och förra sommaren när jag också körde Cambridgekuren. Men jag har även misslyckat med Cambridgekuren ett par gånger. Men jag tycker att Cambridgekuren underlättar mycket, speciellt om man kör "ren kur" dvs bara dricker pulver, inget annat. För då är det verkligen bara pulver... då behöver man inte ens fundera på om man kan äta nåt.. för det är tvärstopp. Men om man kombinerar pulver med mat, kanske tar 1 eller 2 mål mat om dagen så blir det lätt att man äter lite mer vid dom målen... och så kan det också lätt övergå till lite fusk... en godisbit efter mat.. osv... som till slut ökar.

Jag har inte alls saknat mat under dessa tio dagar. Men idag så har jag känt mig lite yr (vilket jag har gjort några tidigare dagar också) och nästan lite illamående. Men jag tror att det beror på förkylningen, (älskingen hade ju bihåleinflammation och jag blev nog smittad) för jag känner mig "tjock" i halsen och så hostar jag lite... jag vill bara att förkylningen ska gå över så att jag kan börja ta långpromenader igen!

Det var länge sen jag bloggade om bilen och bilkörning... det där med bilkörning känns allt bättre och jag känner mig säkrare och säkrare som bilförare. Jag har ju trots allt haft körkort i 7 månader nu!  *otroligt*

Men jag var ändå tvungen att springa ut idag och "titta till" bilen. Detta var också enda gången jag lämnade lägenheten idag. Men jag har inte tittat till bilen sen i lördags och började bli lite orolig.

Älsklingen tycker att jag är väldigt nojig när det gäller bilen. Men jag är väldigt oroligt att jag ska glömma låsa den, glömma lysen på, etc etc... eller att nån ska sno den! Det skulle vara katastrof! Jag vet inte riktigt varför jag är så nojig, kanske är det för att den inte riktigt känns som "min". Min pappa gav den till mig den 1 maj och det känns fortfarande som om det är hans... inte alls från hans sida! Men jag känner en sån förpliktelse att ta hand om den och inte "svika" honom, när jag har fått en sån fin present av honom.

Och egentligen har vi inte råd att ha bil... älsklingen och jag... det är bara jag som jobbar, så vi lever på en lön + älsklingens studielån. Vi har ganska dyr hyra här i innerstan och att ha bil kostar mycket! Men det känns inte heller som om vi kan sälja den, det skulle kännas jättedumt att sälja en present. Vi funderade ju faktiskt på att tacka nej när han erbjöd oss bilen, pga kostnaderna, men det kändes som ett väldigt generöst erbjudande så det var svårt att tacka nej.

Men jag ska absolut inte gnälla, det är inte alls synd om mig! Jag är oerhört tacksam över den fina gåvan jag fått av min pappa och den har faktiskt gett oss mycket glädje i att vi kan åka och hälsa på familj och vänner när vi vill. Stor frihet, vilket man inte vet om innan man har en egen bil. Men lite jobbigt är det att hela tiden oroa sig att nåt ska hända bilen... undrar när jag ska sluta oroa mig för den...

Shorts är så inne nu, och jag älskar mina jeansshorts från Ichi, men sen har jag inte så många andra. Funderar på om man skulle våga sig på ett par rutiga shorts... det är ju extra hett just nu.

Hittade dessa på Josefssons hemsida. Dom svartrutiga för 249 kronor och dom grönrutiga för bara 99 kronor (halva priset just nu)!!! Är mest sugen på dom svartrutiga, grönt känns inte riktigt som min färg... men dom var ju så billiga... så vem vet kanske beställer dom ändå... måste fundera lite...